”Små eftergifter

och stora

Från artiga handslag

till tysta tåg mot hemlig station…

Read more
Kall hemkomst, Del 2: Om föraktet för svaghet

Kall hemkomst, Del 2: Om föraktet för svaghet

Jag ser honom sitta där, utanför ingången till ICA och Systemet. Han är i min egen ålder. Varmt leende med intelligenta ögon. Det som skiljer honom från alla som går förbi är inte bara vänligheten i hans ansikte utan också den solkiga pappmugg han håller mellan händerna. Denna nya symbol för utanförskap! Han möter min blick och ser att jag ser. Att jag är en av de som vet och förstår. En av de som inte väljer att vända bort sitt ansikte och genom sitt förnekande av livets enhet varje dag förlora en liten bit av sig själv; en del av sitt eget hjärta. Han och jag talar inte samma språk, men det finns ett språk som inte behöver talas. Ett språk som den tigande muren av frånvända ansikten inte vill höra. Jag ser bestörtning omkring mig och känner obehag från de förbipasserande när jag trotsigt delar med mig av det jag har till min ensamme och förödmjukade broder. Jag bryter mitt bröd och den outtalade regeln att han inte är en av OSS. Han – som kommit till detta avlägsna land som den spegel i vilken vi ser en del av oss själva. En del som värker som ett sår som inte kan läka. Inte så länge bröder passerar varann som tysta skepp i natten. Att inte alla förstår hur nära vi alla är att själva tvingas i landsflykt, att förlora den lön som håller vissa av oss flytande; att tappa den lilla förankring som ger oss möjligheten att tillhöra det “oss” som har det som behövs för att livet ska fungera. Det är ju så lite som...

”Fanns där någon

som genom teleskopen

såg hur en isvind sakta drog fram…

Read more

Pin It on Pinterest