Kall hemkomst, Del 4: Att ta vara på sin broder

Kall hemkomst, Del 4: Att ta vara på sin broder

Foto: Joakim Jalin, från Stefan Jarls film ”Ojämlikhet dödar” Ojämlikhet är inte ett en ideologisk abstraktion, utan en fråga om liv och död. Detta är inte ett grundlöst påstående utan ett väldokumenterat faktum, som i dag blivit en skiljeväg även i Sverige. Inte bara i USA och ett Europa sargat av den globala finanselitens härjningar, ”åtgärdade” som dessa brott mot mänskligheten blivit genom ytterligare åderlåtning av folket under sken av nödvändig “åtstramning”. Den engelske komikern Russell Brand har under den senaste tiden blivit något av en rebelledare mot nyliberalismen. Han summerade problematikens skiljeväg med följande ord: “The question will become, ‘Should we have a more equal society?’ or ‘Should we bolster our means of oppressing people?’” Inför det stundande riksdagsvalet i Sverige betänker jag den tidlösa historien om Kain och Abel. På plats bevittnade jag under många år hur USA till fullo blivit the Cain Civilization där bröder mördar varann direkt eller indirekt i profitens heliga namn, i en anda där individens självförhärligande på gemenskapens bekostnad befästs med socioekonomiskt våld, hycklande bedrägeri, massövervakning, vapenmakt och militariserad polis. Även i Sverige måste vi nu välja sida mellan brodermordets självrättfärdigande logik och ett samhälle där vi värdesätter och tar hand om varandra. För att rättfärdiggöra blodet på sina händer efter mordet på Abel säger Kain, “Skall jag taga vara på min broder?” I en cynism bortom all sans så låg just denna fras från Första Mosebok till grund för namnet på den militärkampanj som Israelerna igångsatte efter kidnappningen av tre Israeliska tonårspojkar i Juni. Denna kampanj – Operation Brother’s Keeper – utmynnade sedan i det fullskaliga krig där Israel mördade nästan...
Kall hemkomst, Del 2: Om föraktet för svaghet

Kall hemkomst, Del 2: Om föraktet för svaghet

Jag ser honom sitta där, utanför ingången till ICA och Systemet. Han är i min egen ålder. Varmt leende med intelligenta ögon. Det som skiljer honom från alla som går förbi är inte bara vänligheten i hans ansikte utan också den solkiga pappmugg han håller mellan händerna. Denna nya symbol för utanförskap! Han möter min blick och ser att jag ser. Att jag är en av de som vet och förstår. En av de som inte väljer att vända bort sitt ansikte och genom sitt förnekande av livets enhet varje dag förlora en liten bit av sig själv; en del av sitt eget hjärta. Han och jag talar inte samma språk, men det finns ett språk som inte behöver talas. Ett språk som den tigande muren av frånvända ansikten inte vill höra. Jag ser bestörtning omkring mig och känner obehag från de förbipasserande när jag trotsigt delar med mig av det jag har till min ensamme och förödmjukade broder. Jag bryter mitt bröd och den outtalade regeln att han inte är en av OSS. Han – som kommit till detta avlägsna land som den spegel i vilken vi ser en del av oss själva. En del som värker som ett sår som inte kan läka. Inte så länge bröder passerar varann som tysta skepp i natten. Att inte alla förstår hur nära vi alla är att själva tvingas i landsflykt, att förlora den lön som håller vissa av oss flytande; att tappa den lilla förankring som ger oss möjligheten att tillhöra det “oss” som har det som behövs för att livet ska fungera. Det är ju så lite som...

”Fanns där någon

som genom teleskopen

såg hur en isvind sakta drog fram…

Read more

Pin It on Pinterest