För ett år sedan tittade jag ut genom ett kabinfönster och mina ögon fylldes för första gången på nästan tio år av det klara nordiska ljuset. Medan planet landade på svensk mark så utbrast jag mellan tårarna, “Ser du? Ljuset!”
Efter mina många år i USA hade jag glömt hur vackert det är och hur klart och kompromisslöst det blottlägger alla färger.
Detta skönhetens land!
Det land där jag föddes och där jag en gång som barn tog så många saker för givna. Ädla ting som vunnits av mångas offer. Inte på krigets blodiga fält utan genom obändig kamp för allas lika rätt.
Arbetarskydd. Åsiktsfrihet. En ren natur tillgänglig för alla. Rätten att leva i ett samhälle som inte styrs av överklassen och penningen på de värnlösas bekostnad. För att inte tala om den allmäna sans och måttfullhet som gjorde det till något fult att spotta de behövande i ansiktet genom att stoltsera med privilegier och materiell excess.
Sverige som så länge varit en ledstjärna i en dunkel värld.
Sverige – så olikt USA! Jag var lättad över att äntligen komma hem.
Naturligtvis hade det inte undgått mig att paradiset har sina ormar. Fascister i Riksdagen! Ökande klyftor. Permanent arbetslöshet. Trots att jag förstod att mycket hade förändrats under mina år utomlands så var jag ändå illa förberedd på den kyla som slog emot mig när jag landsteg socialt.
Någonting annat var förändrat. Någonting som det inte var så lätt att sätta fingret på.
Jag såg en ny rädsla och sorg i mångas ögon. Dessa var de sämre bemedlade. Och bland de som äger långt mer än de behöver, en ny attityd, så kusligt välbekant från det Mammons land som jag lämnat bakom mig: En förbehållslös och självförhärligande arrogans. Rakt i ansiktet på de tiggare som nu till min fasa satt i gathörnen i det på ytan välbärgade samhälle som blivit mitt nya hem.
Sverige – det land som en gång varit så långt borta från USA:s förtryckspyramid där the one percent håller folket i ett järngrepp befäst med lögnen om “the self-made man” som varje trashank kan bli om han bara kämpar tillräckligt hårt (och misslyckas han så vet ju alla att han har sig själv att skylla).
När denna propaganda, i förening med bröd och skådespel, inte räcker för att hålla massorna nere i tron på att “även jag kan lyckas i friheternas land”, då står ju alltid den paramilitariserade ordningsmakten redo att skydda “statens intressen”. Detta visade man med all önskvärd tydlighet genom det svar man gav på de demonstrationer som hölls av den framväxande antiglobaliseringsrörelsen och Occupy Wall Street.
USA – så fjärran på andra sidan världen.
Och ändå så nära i det Nya Sverige. Allt medan denna insikt kom krypande så kände jag ett tvingande kall att varna mitt folk.
Jag vet nämligen vad som kommer att hända om vi inte stoppar denna process.
Jag har bevittnat den fullgångna processens resultat med mina egna ögon i kapitalismens allra mest moraliskt fördärvade land på Jorden. Ett land där förtrycket är samhällssystem, förljuget och omskrivet som frihetens själva grund. Ett land där politisk makt är att köpa kandidater. Ett land där fetma är en klassfråga sprungen ur ofrivilligt påtvingad undernäring. Ett land där ett fåtal har tillgång till sjukvård, och där de som har det ofta blir lurade, först av sitt försäkringbolag och sedan av sin privata “vårdhandelsman” (ofta efter en kedja av lukrativa “remisser” bland en rad sammansvurna näringsidkare), vilka tillsammans har tungt vägande ekonomiska motiv att vägra till vård där den behövs, och att ge “vård” där den inte behövs.
Ett land där hyckleriet är en hyllad livsstil och rasismen är ständigt närvarande. Ett land där strafftiden i de privat drivna fängelsena står i direkt proportion till hur mörk hud du har, och där profiten säkerställs genom fängelsenas lobbyverksamhet för att maximera den strafftid som tilldöms. Ett land där det militär-industriella komplexet bedriver massiv lobbyism för att beväpna den civila befolkningen och föra landet ut i krig. Ett land där vem som helst när som helst kan fängslas som statens fiende på obestämd framtid utan någon som helst rättegång.
Ett land som i hemlighet, utan krigsförklaring och i brott mot all internationell lagstiftning mördar tusentals misshagliga människor i andra länder med radiostyrda bombplan. Ett land som snart har fullbordat en biometrisk och biografisk databas om alla människor på Jorden, där alla våra telefonsamtal, emails, websitebesök, onlinefoton, webcam-videos, ekonomiska transaktioner och geografiska röresler ingår – tillsammans med våra ansiktens topografier, fingeravtryck, lösenord, visumhistoria och nätverk av sociala relationer.
Och detta sker med vår egen regerings förbehållslösa medhjälp, vilket bevisas av en läckt avtalstext från den förbehållslösa överenskommelse som man tecknade med USA 2007.
USA – ett land som hackat sig in på miljontals människors privata datorer. Ja, ett land som i hemlighet avläser varje tangenttryck som görs på misshagliga (?) medborgares laptops, och som filmar dem och avlyssnar dem genom att kapa kameran och mikrofonen på deras egna telefoner och datorer. Ett land som spelar in hela länders alla telefonsamtal, åsiktsregistrerar (och infiltrerar) människorättsaktivister och förföljer (eller mördar?) undersökande journalister. Ett land som iscensätter “revolutioner” och statskupper i andra länder (vad läser du, för resten, mellan raderna när det gäller Ukraina?).
Ett land som fördärvar planetens framtid med sina massiva klimatgasutsläpp i profitens heliga namn. Trots att man som “världens rikaste land” haft alla resurser att ändra på detta.
Och utöver den förbehållslösa kapitalismens yttre konsekvenser, en inre social, psykologisk och andlig konkurs där psykopati blivit modellen för den ideala människan – “the self-made man” – utarmad på äkta känslor; urholkad som en vampyr som ständigt måste fylla sin egen självskapade tomhet genom att utsuga andra på livets själva grundförutsättningar.
Det finns många goda hjärtan i USA, men de vet precis som jag av erfarenhet att den “Amerikanska Drömmen” kräver de oskyldigas blod. Bland dessa har jag mött några av systemets systematiskt utvalda offer.
Få av dessa ting blir uppenbara för den som besöker USA på semestern.
Den verkliga, djupgående grymheten i detta marknadssamhälles själva struktur blir uppenbar först efter en längre tids vistelse i landet genom personliga möten med utslagningsspelets “vinnare” såväl som “förlorare”. På avstånd förblir den Hollywood-romantiserade propagandan mindre uppenbar. Såväl som sanningen bakom de myter som totalitära samhällen skapar för att rättfärdiggöra sin egen ondska.
Jag ser hur Amerikas myter har förtrollat många i Sverige de senaste åren.
Tron på att “marknadslösningar” kan tillgodose det allmänna goda, utan att i stället garantera att the winner takes it all (ett faktum väl befäst genom alla befintliga historiska exempel). Tron på att privatisering kan lösa de problem som kommit ur etablissemangets tidigare misskötsel. Och tron på att fattigdom kan motverkas genom att det allt rikare fåtalet tillåts berika sig ännu mer – till och med på den sociala omsorg som Sverige tidigare så föredömligt tillhandahållit fattig som rik.
I USA är allt en handelsvara, inklusive livet självt. Detta faktum vill Obama nu befästa globalt med Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) – det nya internationella “frihandelsavtal” som just nu förhandlas mellan USA och EU (oh, så vackert det klingar – den ljuva frihetens lov!). Ett avtal som ger transnationella megakorporationer som biotech-jätten Monsanto makten att stämma stater på massiva skadestånd om dessa stater förhindrar dessa primärt amerikanska företags exploatering av staternas egna marknader.
Jo, det är precis så bisarrt som det låter. Och precis så ofattbart ondskefullt.
Efter alla år av välstånd och måttfull solidaritet har svenskarna uppenbara svårigheter att ta in vidden av denna djävulska konspiration. Den egna erfarenheten blir en dålig måttstock (“Det kan väl ändå inte vara så illa? Att makteliten vill ta allt?”).
Om detta avtal går igenom i befintlig form så medför TTIP bland annat att det blir olagligt för nationella regeringar att offentligt driva eller ens reglera ekonomiska sektorer som telekommunikation, postväsende och investeringsbanker. Med andra ord: fritt fram för Goldman Sachs, och vad de nu än må heta idag – dessa marknadsspekulationens undergångsarkitekter som redan en gång fört oss till den global ekonomins avgrundsrand.
Även om förhandlingarna om TTIP:s innehåll ännu hemlighålls för oss – folket – av den globala makteliten så tyder allt på att TTIP skulle medföra att de europeiska marknaderna slutligen “befrias” från den kvarvarande lagstiftning som ännu begränsar fracking – utvinning av skiffergas – med påföljande klimatförödelse av apokalyptiska mått.
Mer välkänt är att Monsanto – världens största biotech-företag – driver på avtalet med alla till buds stående medel för att med dess hjälp slutligen undanröja alla legala hinder i Europa för att en gång för alla dränka även EU med en störtflod av genmanipulerad mat.
I USA, där man redan fullbordat denna syndaflod, ser Monsanto till att omöjliggöra livsmedelsmärkning som skulle möjliggöra för konsumenten att själv välja att äta eller inte äta den mat som Moder Jord aldrig avsåg.
Enligt människorättsaktivisten Vandana Shiva så har Monsantos framfart i Indien lett till att 284 000 bönder tagit livet av sig på grund av skulder de tvingats ådra sig genom att köpa företagets genmanipulerade utsäde och medföljande pesticider.
Monsanto har även tagit mer än 1 500 patent för att använda klimatkrisen till att öka sin vinst genom “klimatanpassade” genmanipulerade produkter.
Med Vandana Shivas ord, “Monsanto vill göra superprofit genom total kontroll över naturen och mänskligheten.”
284 000 bönder.
284 000 självmord.
Men inget nytt under solen.
Utsugningen förblir densamma. Att priset betalas med de fattigas blod är inte heller något nytt. Utsugningen har bara tagit sig nya uttryck, och denna gång på sant global nivå.
Det enda verkligt nya är att TTIP en gång för alla kan omöjliggöra något som helst kvarvarande legalt motstånd mot USA:s och de transnationella företagens världsomfattande skövlingsorgie.
Och detta gäller naturligtvis även vårt lilla Sverige.
Vem läste det finstilta som röstade för ett svenskt EU medlemskap?
I fröet fanns naturligtvis hela trädet.
Och hur skyddar oss då vår egen regering från detta aldrig tidigare skådade hot?
Det gör de inte alls. Tvärt om.
I sin flåshurtiga USA-lojalitet så hejar Sveriges Ayn Rand-inspirerade regering i stället på i sin lilla hörna.
Inför EU-valet så uttryckte Fredrik Reinfeldt sitt förbehållslösa stöd för TTIP:s mest kontroversiella dimension. Enligt Sveriges statsminister så är det minsta de transnationella företagen nu kan begära att få rätten att säkerställa sina profiter – till och med mot Sverige som rättsstat!
Enligt honom, Sveriges ledare, så medför detta “frihandelsavtal” inga risker för svenskt medbestämmande eller hinder för demokratiska beslut. För övrigt, menar han, bör alla hinder för “fri handel” rivas.
I sitt stöd för TTIP så står bisarrt nog allianspartierna enade med inte bara de fascister som idag kallar sig Sverigedemokraterna utan också med Socialdemokraterna.
Tala om att dela ett högre mål!
Men då är ju också den USA-födda neoliberala agendan ett kitt som förenar etablissemanget över politiska block såväl som nationella gränser. Profit over people. Profit over nature. Tillväxt till varje pris. Genom vanlig kapitalism eller “grön kapitalism” (som om något sådant ens vore en definitionsmässig möjlighet!)
Det enda “liberala” med neoliberalismen är storkapitalets befrielse från kvardröjande hinder. Inklusive mänskliga rättigheter, nationellt självbestämmande, rätten till privatliv utanför Storebrors blickfång, nätneutralitet som begränsar storföretagens internetdominans, och sist men inte minst – någon som helst meningsfull miljöskyddslagstiftning.
I denna accelererande neoliberala orgie där all sans och redbarhet röjs undan i Sverige såväl som EU, så följer Sverige inte bara USA:s exempel och diktat, utan också den allt mer extrema högervridning som kännetecknar dagens Europa.
Den hemliga gemensamma nämnaren mellan den “rumsrena” högern och brunskjortorna är föraktet för de svaga och förhärligandet av den starkes rätt.
Våldet som metod kan sedan komma till uttryck antingen genom “frihandelsavtal” och systematisk utsugning eller genom mer uppenbart handfast förföljelse av de som man utvalt till rollen som “samhällets parasiter”.
Det är ju bara en gradfråga hur mycket våld som krävs för att befästa den egna rätten på den Andres bekostnad. Och historien visar att det mer subtila våldet brukar utmynna i öppen aggression.
Var befinner vi oss i den cykeln?
Att dagens Europa liknar 1930-talets Europa borde vara skäl nog för en folklig resning mot alla totalitära ting – från öppen fascism och neoliberala komplotter till den grundlagsfientliga och säkerhetspolitiskt katastrofala hackerverksamhet som Försvarets Radioanstalt (FRA) bedriver mot andra länder, beställd av USA och välsignad av regeringen.
Genom mitt fönster så ser jag hur det nordiska vårljuset med sin ärliga klarhet blottlägger alla färger. Dansande ljus; undflyende skuggor.
Jag vet att Sveriges så vackert multikulturella folk kan se sanningen om de väljer att göra det; sanningen om vad detta land har varit och sanningen om vad som snabbt håller på att gå oss förlorat.
Idag, den 5 juni 2014, är det på dagen ett år sedan Edward Snowden avslöjade den nya globala totalitarismens ansikte. Nu är det upp till oss.
Tillsammans kan vi stoppa Sveriges fria fall och sedan ännu en gång visa världen att sant ledarskap inte kommer ur pengarnas, den totala övervakningens och våldets makt, utan ur medkänslans moraliska seger.
Vi behöver inte bli ett nytt USA.
Vi kan välja att vara ett land där livet ännu har ett värde, och inte som en handelsvara.
Efter min landstigning i Sverige för ett år sedan började jag skriva ner min egen förtvivlan över högervågens allt mer extrema uttryck i det som en gång var solidaritetens land. Efter förra månadens historiskt bruna EU-val så ser jag ännu större angelägenhet att publicera “Kall hemkomst”.
Den första dikten i denna serie har titeln “Isvind Europa”:
Fanns där någon
som genom teleskopen
såg hur en isvind sakta drog fram
över Europas måne?
Rälsen var stadigt lagda
av händer som inte kunde ha vetat
lika lite som boskapsvagnarnas tysta resenärer
under Europas blekvita måne
Fanns där någon som mellan raderna
vågade varsebli
kapitalets kalla konvergens mot blod och stål?
Har vi då ingenting lärt?
Än en gång stående här
vid vägens ände
Tysta som historielösa karbonkopior
av en gången eras folk
som vi borde ha lagt i en tidig grav
Läs även:
Del 2: Unga män (Om föraktet för svaghet)
Del 4: Bedårande barn (Att ta vara på sin broder)
Delta i dialogen! Kommentera nedan, kontakta oss för nyhetsbrev per email, och följ Daniel Hansson och Terra Religata på Twitter för updates om #ReconnectionActivism och nya blog posts!
Senaste kommentarer