Kall hemkomst, Del 2: Om föraktet för svaghet

Kall hemkomst, Del 2: Om föraktet för svaghet

Jag ser honom sitta där, utanför ingången till ICA och Systemet.

Han är i min egen ålder. Varmt leende med intelligenta ögon. Det som skiljer honom från alla som går förbi är inte bara vänligheten i hans ansikte utan också den solkiga pappmugg han håller mellan händerna. Denna nya symbol för utanförskap!

Han möter min blick och ser att jag ser. Att jag är en av de som vet och förstår.

En av de som inte väljer att vända bort sitt ansikte och genom sitt förnekande av livets enhet varje dag förlora en liten bit av sig själv; en del av sitt eget hjärta.

Han och jag talar inte samma språk, men det finns ett språk som inte behöver talas. Ett språk som den tigande muren av frånvända ansikten inte vill höra.

Jag ser bestörtning omkring mig och känner obehag från de förbipasserande när jag trotsigt delar med mig av det jag har till min ensamme och förödmjukade broder. Jag bryter mitt bröd och den outtalade regeln att han inte är en av OSS.

Han – som kommit till detta avlägsna land som den spegel i vilken vi ser en del av oss själva. En del som värker som ett sår som inte kan läka.

Inte så länge bröder passerar varann som tysta skepp i natten.

Att inte alla förstår hur nära vi alla är att själva tvingas i landsflykt, att förlora den lön som håller vissa av oss flytande; att tappa den lilla förankring som ger oss möjligheten att tillhöra det “oss” som har det som behövs för att livet ska fungera.

Det är ju så lite som krävs; så lite som skiljer den boende från den som sover under bron. Så lite som skiljer rikedom från ruin. Och detta lilla har för många i borgarstyrda Sverige blivit en flortunn liten skillnad mellan “fungerande” delaktighet i samhällets allt hårdare system och personlig katastrof.

Pensionssystemets totala erosion har blivit vår tids ättestupa. Och snart kommer ju alla av oss att vara där, som inte har kunnat göra oss själva ekonomiskt oberoende. Den allt hungrigare marknaden tog allt. “Avkastningen” var inte ”stor nog” när fondspekulationens arkitekter – Socialdemokrater såväl som borgare – lade alla våra ägg i fel korgar.

Redan rika vann, dansande på det enkla folkets gravar.

Det är därför som högern som livsfilosofi måste befästa status quo, med tal om “stabilitet”, ”tradition”, ”brottsbekämpning”, och bevarandet av de redan privilegierades privilegier. Den Andre blir ett hot mot de egna fördelarna. Konservatismen är konserverandet av en skenbar stabilitet; kvarhållandet av en skenbar kontroll där man egentligen hela tiden styrs av en djupt liggande rädsla.

Den iskalla rädslan för att tappa kontrollen.

Därför vill man inte se hur skenbar denna kontroll med nödvändighet är. Hur lätt en enskild människas liv förbyts i ruin och förnedring. Hur bräckligt livet är. En bräcklighet som förenar oss alla, sittande i en och samma båt.

Denna fasansfulla insikt vill den konservative skydda sig ifrån. Därav det stelbenta fastklamramdet vid en skenbar ideal ordning “som en gång fanns” när sådana som man själv hade kontroll på situationen.

Istället för att möta livets utsatthet och sympatisera med den som behöver mer än en själv så väljer den konservative självhävdelse inför sin medmänniska och isolering genom att säkerställa sina egna (och “de egnas”) fördelar i samhället. Sedan följer rationaliseringen av detta själviska, rädslostyrda funktionssätt – ”Om fler blir rika så minskar fattigdomen”, ”Jag förtjänar mer pengar än de som inget har”, “Att ge pengar till tiggare löser inga problem”, “flyktingar är kostsamma och hotar vår ekonomi och våra jobb”, “Vi måste skärpa straffen för att minska brottsligheten”. Listan fortsätter ad nauseam. Allt för att döva det samvete som gnager, någonstans under fasaden av att själv minsann vara en av DE FUNGERANDE; en av de som BÄR SAMHÄLLET på sina axlar genom sin nytta i tillväxtens allt mer omänskliga maskineri.

Den enda styrka vi har att stå emot det kaos och fördärv som hotar våra kroppar och själar är den gemenskap som bygger på vår medmänsklighet.

Livets trådar blir mindre sköra tillsammans i en färgstark väv där varje individ tillåts vara sig själv, bidragande med just sitt eget unika uttryck av mänsklighet.

Naturens fungerande ordning bygger inte på den starkes rätt och “winner takes it all”. Redan Darwin såg att altruismen hade en avgörande funktion i gruppens, och därigenom också individens överlevnad. Och detta bland människor så som bland andra djur. Anpassning och därigenom överlevnad måste ske inom ramarna för det gemensammas överlevnad.

Som den Engelske poeten John Donne skrev, “no man is an island”. Inget levande ting är separerat från livets stora symfoni där alla instrument spelar tillsammans, vare sig de förstår det eller inte.

Att vara stark är att förstå vari verklig styrka och svaghet består.

Fascismen tillsammans med de mer tillputsade formerna av högerpolitik delar det grundläggande föraktet för svaghet. Föraktet för det man själv innerst inne fruktar att bli, och med socioekonomiskt eller öppet våld vill skydda sig ifrån.

Men vem är det som verkligen är den svage?

Om du frågar mig så är det den som väljer att själv bli den länk som brister i medkänsla och får det gemensamma att brista i tusen bitar, splittrade i sitt krig med varandra. Kriget mot att förlora sin egen skenbara kontroll genom att ta mer än man behöver och därigenom beröva andra på det som får dem att överleva – och därigenom förbli de bröder som även håller oss själva uppe!

Att inte hålla sin broder vid liv är att såga av den gren som man själv sitter på.

Detta fick det franska kungahuset lära sig när de gick upp till giljotinen. Högaffeln kanske inte är det effektivaste vapnet, men folkets vrede har ändå förändrat historien. Och detta är INTE en uppmaning till våld, om nu någon idiot skulle komma dragande med detta trötta argument mot oss systemkritiker. Det är bara ett historiskt faktum. Våldet är förtryckarnas val, kväsande folkets demonstrationer och protester i namn av att skydda den rådande ordningen (även med hjälp av provokatörer bland Sveriges “antifascistiska” motdemonstranter).

Som Spinoza sade, “Minds are not conquered by force, but by love and high-mindedness.”

Låt oss därför ta tillbaka Sverige från förtryckarna genom att rösta bort Alliansen tillsammans med deras järnrörssvingande blodsbröder i Sverigedemokraterna.

***

När jag flyttade tillbaka till Sverige för ett år sedan efter nästan ett årtionde i USA, så åsåg jag med fasa en ny personlighetstyp som brett ut sig bland den nya generationen av män i mitt land. Och dessa var inte bara Sverigedemokrater och uttalade nazister. Den gemensamma nämnaren var känslokylan och föraktet för svaghet.

En ny typ av man, ofta med rakad skalle och i många fall till och med ekiperad i senaste SA- och SS-liknande mode uppenbart inspirerarat av fascismens estetik, inklusive 30-talsfrisyrer. Ett mode som under året fyllt landets ledande “livsstilstidskrifter” för män. Alltså inte någon marginell subkultur. Ett mansideal populariserat av människoföraktets överstepräst Alexander “Lucifer” Bard, TV4:s Idol-programledare som vid upprepade tillfällen sagt att Hitler “kunde klä sig” och “Jag tycker att Adolf Hitler är snygg”.

I min chock och förtvivlan skrev jag dikten “Unga män” som del av diktserien “Kall hemkomst”:

 

Unga män i mitt land

blanka som speglar

fria från historiens börda

 

Schöne Jugend

stilrena

som gudabilder

 

Vita sidor, tomma

ansikten polerade

som bårhusväggar

 

Och bilan vilar

ännu dold

i välståndskärvens hjärta

 

Låt oss omöjliggöra att Alliansen härjar vidare – Gud förbjude – denna gång med SD:s vågmästarstöd! Vad kommer att finnas kvar av hederlighet och sans i detta land om skövlingen får gå vidare, fyra år till?

När slås den sista spiken in i kistans lock för Sverige som ett medmänsklighetens föredöme? Hur många fler övergrepp mot de mest utsatta kan vi åse innan vårt land går i moralisk konkurs, som USA?

Medkänslan måste vinna i Sverige över föraktet för de svaga.

Vi måste vända oss mot det nekrofila samhället, där vampyren hyllas som den ideala människan.

Mannen med muggen utanför ICA är bara den påminnelse vi alla har att besinna: När vi förnedrar livet i den till synes svage som sitter där vid våra fötter, prisgiven åt vår medkänsla, så följer snart de storskaliga konsekvenserna av “den starkest rätt”: fascism, krig, militarisering av ordningsmakten, massövervakning, fängslandet av oliktänkande och en monokrom kultur av själsdödande likriktning.

När vi dövar våra egna själar tillräckligt många gånger så återstår bara tomma skal.

Den globala krisen har redan börjat pröva vår empati, och tvingar oss alla att välja mellan ny total totalitarism och broderskap.

Som Marx, redan 1848, så framsynt beskrev marknadskrafternas skövlingståg över Jordens kropp:

Allt fast förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nya ögon.

Där står vi i Sverige i dag.

Hela samhällskroppen är i upplösning, kluven mitt itu. På ena sidan det fåtal som redan har nästan allt och nu vill ha resten. På andra sidan den breda massan som redan tvingas leva av smulorna från den heliga “tillväxtens” bord.

Klyftor vidgas snabbt till gapande bråddjup.

Snart är Sverige till salu, utbjudet till det Amerikanska imperiets multinationella företag. Detta är den långtgående innebörden av Alliansens uttalade vilja att med alla till buds stående medel “öppna marknaden” i Sverige. Inte ett rikare Sverige och fler jobb, utan ett Sverige utsålt på den neoliberala kapitalismens globala offeraltare.

Vi smygs redan in i NATO av Alliansen just innan valet, rakt emot folkets tydliga vilja, och vårt försvar har i praktiken redan gjorts till en legoknektsarmé i den neoliberala globaliseringens tjänst (och detta med Socialdemokraternas goda vilja).

Ja, snart är allt till salu i Sverige, till och med livet självt. Från vård och omsorg till livets själva genetiska grund. Med det nya “frihandelsavtalet” TTIP som USA med all sin makt och myndighet nu pressar igenom – med Alliansens flåshurtiga medhjälp – så följer patenterade organismer, genmodifierade grödor över Europa, och det internationella kapitalets största triumf genom historien – för första gången legalt överställt inte bara individer, utan till och med länder (se mitt tidigare inlägg om denna ondskans triumf).

Vi har redan sett vad högervågen över Europa har medfört i form av accelererande utslagning, osämja, rädsla och fortsatt utsugning av folket genom “åtstramning” för att vända den ekonomiska kris som skapats av maktelitens tidigare härjningar.

Hur ska vi då möta det nya lidandet i Sverige och Europa?

I USA finns alltid den Amerikanska Drömmen att gömma sig bakom när den starkes rätt ska försvaras. “In THIS country, everyone can make it if they try.” Och om någon sedan inte lyckas så följer med nödvändighet att denne har sig själv att skylla och ingen annan.

I USA är de fattiga för trötta och övertygade om sin egen värdelöshet för att våga ta sig ton mot denna skuldförskjutning från förövare till offer. Och lögnen har upprepats alltför många gånger. Propagandan glamoriserats för länge. Till och med de som har mest att förlora på det har alltför ofta köpt modellen – och tror nu att lösningen finns hos dem själva som separata individer. “Om bara jag blir rik så blir allt bra. Maybe I can make it if I try again!” Och därmed så förlorar de mest behövande fokus på behovet av att resa sig tillsammans mot de organiserade förtryckarna. Och dessa vampyrer ler i sin tur överlägset, grinande i sin tro på den egna STYRKAN.

Detta är vår stund att resa oss tillsammans mot all politik emot folket, de utsatta, de mörkhyade, flyktingarna, de sjuka och “funktionsnedsatta”, de arbetslösa, de unga, de gamla, kvinnorna, och de sexuellt “avvikande”.

Det är vår stund att säga NEJ till ett samhälle byggt på den starkes rätt, privilegier, skövling av naturen och känslokyla.

I sitt klassiska verk Vårt förakt för svaghet (1974) skrev den norske filosofen Harald Ofstad,

Antisemitismen är inte det väsentliga i nazismen. Det väsentliga är läran om att den starke ska härska över den svage, och att den svage är föraktlig emedan han låter sig behärskas. Nazismen uppstod inte i 1930-talets Tyskland och försvann inte 1945. Den är ett uttryck för djupt förankrade tendenser, som alltjämt är levande inom oss och omkring oss.

Tron på den starkes rätt. Grunden för Neo-Sverige 2014, format i USA:s avbild.

Och när du hör ropen på kriminalisering av tiggeriet, betänk Václav Havels ord: ”Det verkliga lackmustestet för ett lands anständighet är hur man behandlar romerna.”

Nästa gång kanske det är du som sträcker ut din hand mot din broder.

Så när du ser den där ensamma människan sittande där med sin mugg framför sig – utlämnad inför sina bröders och systrars kalla ansikten, polerade som bårhusväggar – tänk inte “Det kunde ha varit jag.”

Det är du.

 

Läs även:

Del 1: Isvind Europa

Del 3: Draksådd

Del 4: Bedårande barn (Att ta vara på sin broder)

Del 5: Inte i dag

Del 6: Vår stund

Del 7: Till Damaskus

Del 8: Ge oss liv

 

Delta i dialogen! Kommentera nedan, kontakta oss för nyhetsbrev per email, och följ Daniel Hansson och Terra Religata på Twitter för updates om #ReconnectionActivism och nya blog posts!

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Hjälp Terra Religata att växa!

Dela med dina vänner

Dela detta inlägg!

Tillsammans kan vi hela en brusten värld.